Bound at every limb by my shackles of fear

Sealed with lies through so many tears

Lost from within, pursuing the end

I fight for the chance to be lied to agian

... om jag nu bara kunde begripa varför jag är här. Men på nåt sätt måste ju allt ut, på nåt sätt måste jag hitta tillbaka till mig själv. Och skriva känns okej just nu. jag vet inte om det här är rätt forum för mig, men det kostar ju inget att försöka. Egentligen så borde jag väl veta vid det här laget att jag alltid mår bättre när jag skriver. Men jag är här för min skull och ingen annans. 

Jag fick ett mail i dag igen, vilket bara kastar mig tillbaka som vanligt. Jag vet inte vad han vill mig längre, ibland tror jag att han bara inte klarar av att såra mig, att det är därför han svarar... fast svarar är ju fel ord. Alla mina frågor hänger ju alltid i luften, han skriver det han vill skriva. Det har gått så långt så jag accepterar det också. Men varje gång jag ser hans namn i inboxen så hoppas jag att den här gången har han fattat, den här gången skriver han det jag vill läsa. Men så är det ju naturligtvis inte. Så, han har varit på semester, så skönt för honom. Jag skulle behöva lite semester från mig själv just nu. 

Jag har skrivit att jag ska flytta, jag har sagt att jag vill att han stoppar mig, men jag vet att det gör han inte. Så det är som det är, han existerar ju inte egentligen. Han har inte ens ett namn. I alla fall inget som jag vet. Men för och göra det enkelt för mig själv så kallar jag honom P... 

Så har vi B oxå, han tjurar. Helt otroligt, han bär sig åt som en skitstövel, jag blir förbannad och säger ifrån och då surar HAN... Jag vet att jag måste lägga ner det. Men åh, han får mig att tänka på nåt annat än P. Han får mig att skratta ibland. Och han sårar mig så det skär i hjärtat. 

Det har varit ett intressant och händelserikt år. Jag har nog inte varit med om så här mycke dom senaste tio åren som hänt just i år. Och jag har haft roligt, jag har skrattat, men det har oxå varit ett helvete. Så jag kan ärligt säga att jag är glad att det här jävla året snart är över. För en sak är säker, nästa kan bara bli bättre. Och förhoppningsvis min tilltro till andra människor oxå. Det gäller inte bara killar, jag känner att jag tappar greppet om alla just nu. Det är som om något inte stämmer överallt. Förutom bästa S, hon är den enda som är en klippa när jag brakar ihop. Hon är den enda som faktiskt kan ge mig space när jag behöver det. Hon har ringt och ringt, jag orkar inte med luren, den har legat på ljudlös för att jag vill komma från världen en stund. Idag skicka jag ett sms till henne, sa som det var, jag är hopplös, men jag hör av mig när jag kan andas. Hon svara tycker om dig... det var allt. jag vet, det är så jävla skönt och ha en vän som hon. Men gud va jag är trött på mig själv just nu. Jag ältar i huvudet allting om och om igen. P, B, flytten, hitta jobb, bristen på pengar, lillebror och hans jävla problem, mina kombos, kan dom bli mer jobbiga just nu. JAg önskar jag kunde lägga huvudet på kudden och bara stänga av allt, Ingeting kvar, bara tomt, så att jag fick sova några timmar. Snart, snart, åker jag härifrån för att fira jul hemma... eller ja, hemma är det ju knappast. Men ändå, ute i skogen, där jag kan andas igen, där jag kan bli lugn, där allt blir bra igen. Och om jag vore smart så lämna jag lappen här, så att jag inte kan kolla mail eller fastna på fb. Men det klarar jag inte. Jag måste ha mitt liv med mig. Och jag kommer att kolla mailen varje dag, om och om igen. 

GÖR OM... GÖR RÄTT